Bobbie

Idag tänkte jag skriva om drömmar. Mina drömmar, drömmar nu och då, drömmar över huvudtaget.

Jag har alltid varit en drömmare. En drömmare för mig är när man har planer, stora planer som man kämpar för. En drömmare är för mig någon som tror på något bättre, något vackrare och skönare. En drömmare för mig är någon som med rastlösa ben spribger in i nästa projekt utan att hejda sig en sekund. En drömmare tror inte att det går att misslyckas (iaf inte frånbörjan). Jag har alltid varit en drömmare.

När man var liten kunde en dröm vara att man skulle bli super stjärna en vacker dag men med tiden dämpas drömmarna och tillsist är man instängd i sin lilla låda där drömmar inte är tillåtna. Jag hoppas att jag aldrig blir instängd i den lådan, även om mina drömmar inte är lika vida och vilda som förr så finns de fortfarande där. Jag ska skapa när jag blir stor, jag ska ta de vackraste korten och skriva de vackraste orden. 

Min största dröm just nu, när jag sitter här är att min bok ska tryckas och att någon, kanske bara en enda människa, läser den och älskar den. Eller förresten, ingen behöver älska den ens, det räcker bra att någon har läst den för älska den, det kan jag göra själv.

Min morfar sa alltid till mig:
Låt aldrig dina drömmar dö för det är dom som kommer ta dig någonstans en dag!

Tänkte även lägga upp en bild som jag förknippar med drömmar:


Från: www.ingmarjernberg.com/
(hatar när folk tar ens bilder utan att skriva var de kommer ifrån så jag ska föregå med gott exempel)

//Bobbie Black

Just när jag skriver detta sitter jag på biblioteket med Söt-Jossis. Hon är kär i sin kalender och skriver upp allting som händer i sin lilla svarta bok. Det passar henne, on har så fin handstil och hennes bokstäver blir så fina på raderna i boken. Min kalender ser mest ful och kladdig ut. Min handstil ser ut som en treåring med gips och sidorna blir bara slarviga. Nej, jag skulle vilja skriva som jossan gör i sin kalender. Då hade jag varit stolt.

Tanken var att jag och Catta skulle plugga historia, det kommer inte bli så, upptäckten av Internet gjorde att jag fastnade här och resten kan nu ju lista ut! Kanske skulle jag skriva ett kapitel till på boken när jag ändå sitter här men det är allt för lockande att prata med folk bredvid! Nej, idag får jag inget gjort men det gör ingenting för på fredag drar jag på en weekend till London, just for fun!

Tänkte visa er min absoluta favorit bild just nu:

Sjukt inspirerande! but i don't know why!

//Bobbie Black

Last Night

Musik är underbart =) Med mina hörlurar i öronen kan jag erövra världen, I'm sure! Det känns som om jag faller ner i ett hav av toner som jag kan flyta om kring i för alltid. Det är en underbar plats att bo på. Ni borde prova allihopa. Ni borde sväva en stund och sedan ramla lite längr ner i tonhavet! =) Vilket krossat hjärta som helst kan lagas, vilken sorgsen själ som helst kan räddas, vilken trasig kropp som helst kan bli hel, vilket sargat sinne som helst kan lappas ihop, bara låt tonerna laga dig baby! LALALALALA!!

Om ett tag kommer Lalex, vi ska ha en liten Let's Dance kväll här ikväll, mycket mysigt tycker jag! Men som jag lovade er igår ska ni få se mina nya lover pants! Nej jag glömmer inte sånt!! haha! Hoppas alla där ute gillar de så mycket som jag gör, tack vare min vän Photoshop kunde bilden bli lite piffigare =) (Y) Great!


//Bobbie Black!

Ny blogg, ny start, en ny jag?
Antagligen inte, samma Bobbie som förr samma Bobbie Black som alltid. Jag tänker berätta allt om mig nu, så där som en fresh starter ska göra.Varför Bobbie Black? Min pojk började säga Baby, detta omvandlades sedan till Bobbie. Jag började gilla det, rikigt mycket faktiskt, det var bättre och mer innehållsrikt än alla tidigare smeknamn jag haft. Alla behöver ett efternamn, Black var det ända jag kunde tänka mig. Det lät inte bara bra till Bobbie det passade på mig med mina depressioner som aldrig verkar ta slut. Depressioner? Sedan några år tillbaka hr jag varit manodepressiv, innan var det inget jag berättade om, jag berättade aldrig om min amörkaste nätter utan sömn och många skrik. Tillsist stod jag inte ut mer, ångesten tog över mitt liv och jag orkade knappt stå upp längre, jag har nu fått hjälp av Psykolog M som är helt fantastisk. Jag börjar komma på fötter även om jag sjunker ibland. Det är bara så att folk som läser denna blogg kommer få veta det när det händer, jag tänker inte dölja saker längre. Bloggandet? Jag tänker inte blogga för att någon förväntar sig att jag ska göra de längre och jag tänker blogga om vad jag vill. I min tidigare blogg kände jag mig nertryckt och stängd. Det fanns saker folk inte trodde jag skulle blogga om. Från och med nu är det slut på det, tycker jag om mina kläder för dagen kommer jag visa det, älskar jag en låt för en stund kommer jag berätta det. Mina bilder kommer upp när jag känner för det för det är saker jag tycker om, det är mina intressen. Men framför allt bloggar jag för att jag älskar att skriva. Saker jag gör? Som sagt, musik är ett huge intresse. Jag är Indierock prinsessan Bobbie Black som ska dra på Roskilde för andra gången i sommar och iPoden ligger alltid nära till hands. Något som nyss kommit in i mitt liv är foto, min systemare Elliot är en god vän och photoshop är min nattliga kamrat sömnlösanätter. En annan viktig sak som jag gör är skriva. Min bok "somliga går i trasiga skor" ska vara klar innan årsskiftet 08-09 och förhoppningsvis trycks den och kommer ut i en butik någonstans. Det är en stor dröm. Drömmar? När jag blir stor (som det brukar heta) vill jag bli författare, skulle kunna tänka mig att bli journalist av någotslag. Gärna i en musiktidning så att jag kan åka på konserter överallt och hela tiden. Kanske vill jag öppna en egen fotostudio, den skulle ligga i London och ha massa stora fönster där mina bilder ska hänga. Då skulle jag få göra saker jag älskar. Vad jag älskar? Jag har en stor kärlek i mitt liv, Min Pojk: Prinsen!.  Han har varit min i över 2 år, och trots our ups and downs i now it's worth it. Jag älskar mina vänner, under vissa tider har jag inte haft tid eller inte gett dem den tiden de borde fått. Unde vissa perioder har jag inte orkat, mina spöken åt upp mig då. Nu förtiden gör jag verkligen så gott jag kan, om jag kunde skulle jag berätta hur mycket de betyder! En liten sak men som tar stor plats är Vovven, han är min baby, min nalle, min kärleks kung, jag vore inte hälften så lycklig om inte han funnits. Sist men inte minst har jag en obeskrivlig kärlek till Kent, av många anledningar, men framförallt för att de räddade mitt liv när jag inte ville ha det längre. Mannen i den vita hatten fick mig att välja att allting en sista chans. Just nu? Just nu är jag lycklig, känner mig peppad inför min nya start inom bloggandet och känner mig peppad inför skolstarten. Jag ska bli en bättre människa på alla sätt!!
jag tackar alla er som orkade läsa, för er som inte gjorde det gör det ingenting, ni är välkomna tillbaka either way!


Många Pussar och Kramar
//Er Bobbie Black!